DAG JOELSSON
KATARINA WARRENSTEIN
"Egna utrymmen"
Dalarnas museum, 27 jan- 11 mars 2007
Vetlanda Museum, 12.11-4.12 2005
Galleri Titanik, Åbo, Finland, 16.9. -9.10. 2005
Dag är målare och Katarina skulptör, men de arbetar båda i gränslandet till andra konstarter; installationer eller ljudkonst och olika typer av objekt som inte vanligtvis förknippas med konst. En viktig gemensam nämnare i deras konst är minnen och tillbakablickande. Dag Joelsson kombinerar måleri med olika objekt: stolar, bord, lampor och andra vardagsföremål. Bilderna tar upp minnen från barndomen: "rekordåren" under det tidiga 60-talet. Det fragmentariska utförandet förstärker upplevelsen av falnande minnesbilder. Hans sätt att beskriva en idyll med en oroande underton har en del gemensamt med den omtalade konstnären Dick Bengtsson (1936-89).
Katarina Warrensteins skulpturer och objekt gestaltar minnen på ett annat vis. Minnen av människor utan en tydlig koppling till en tidsatmosfär, mer som kvarlämnade föremål från en obestämd svunnen tid. Konstnären Jan Håfström skrev vid en tidigare utställning (DN 981009) om Katarina Warrensteins "obönhörliga drift att kartlägga ett eget territorium" där "Det onda och fasansfulla existerar. Liksom det kärleksfulla och barnsliga."
Dag och Katarina skriver själva om utställningen "Egna utrymmen": "Objekt, skulpturer och målningar bildar här en miljö och är samtidigt fristående, både tillbakablickande och i nuet. På det sätt man försöker få ihop sin värld av vad som står till buds. Man vet inte riktigt vad invånarna gör, eller varför. Det vet inte de själva heller. Under tiden de är här och väntar, händer mycket, ofta små saker. Och deras drömmar färgar av sig på allting."
Mikael Falk
I ett eget utrymme
De svenska bildkonstnärerna Katarina Warrenstein och Dag Joelsson har på galleri Titanik gjort en utställning, vars centrala begrepp är utrymme och plats. ”Egna utrymmen/ Peculiar spaces”- utställningen gestaltar både ”egna utrymmen” och ”okända platser”.
Warrenstein är skulptör och Joelsson är bildkonstnär, men båda tar ut svängarna när utrymmet tas i besittning med föremål och ljud. Verken på galleri Titanik är från åren 2003-2005.
Utmärkandet, återuppbyggandet och röjandet av det egna utrymmet har på senare år varit ett av den nutida konstens huvudteman. Av utrymmet blir en plats när det får en personlig räckvidd. Titaniks tre rum har fyllts med olika föremål, av vilka största delen på ett eller annat sätt har anknytning till det privata utrymmet. Många verk bär drag av hemmets atmosfär, och det bekanta skapar en känsla av trygghet. I utrymmena, som Katarina Warrenstein och Dag Joelsson byggt upp, råder trots allt en något vemodig, sorgsen och ibland pinad stämning. Allt är inte som det ska.
Warrenstein rör sig från intryck till intryck: ”Virkat hus”, ”Systerdottern”, ”Kaffekopp”, ”Kylskåpet”, har alla anknytning till hemmets trygghet, medan ”Bröllopets tyngd” och ”Det brinnande huset” skakar om trygghetskänslan. Warrenstein sätter betraktaren i arbete, eftersom verken är så små och så många att man måste hitta dem. Dag Joelsson använder sig av färdiga föremål som han bearbetar genom att måla dem, sätta ihop dem och ändra form på dem. ”Håll samtalen korta” men framför allt ”Emellan” torde syfta på parrelationens vardag, och dess behov av såväl närhet som självständighet. ”Dödsbok” och ”Den tyste” har anknytning till de bortgångna. Vem är mannen i ”Den tyste”, målad sittande i en gammal kontorsstol? Någon anhörig, kanske konstnärens far, som betraktar sitt liv avsides?
Det som skuggar utställningen är splittringen. Det är svårt att koncentrera sig på de enskilda verken, än svårare att överblicka helheten. Mitt sinne störs av att Warrenstein och Joelsson inte litar på att verken bärs av en egen styrka. Man har valt en ansenlig hängning, men lösningen är tvivelaktig, eftersom verken drunknar i mängden. En situation uppstår, där helheten blir luddig och budskapet otydligt.
Å andra sidan: ”Egen stuga, egen lag”.
Mia Tykkyläinen
Turun Sanomat 051002, Översättning: Ulla Vilja Prim
Den igenkännnbara bilden och den välbekanta berättelsen kan båda tjäna till att skapa trygghet. Vi kan genom att styra och organisera våra intryck av både bild och ord bekräfta för oss själva det vi redan sett och hört. Det ger oss en känsla av behag. Vi belönar oss själva med en lustkänsla inför det igenkännbara. Sådana minnen har vi alla från olika faser i livet – alltifrån våra barndomsminnen där sagoberättelserna naturligtvis står i centrum.
När vi inte riktigt vet vad vi sett och hört och därmed inte heller kan formulera oss ens inför oss själva, då kan det uppstå känslor som vi inte alltid kan styra. Processen kan ta vägen lite vart som helst. Inför ett konstverk letar vi kanske desperat och förgäves efter någon igenkännbar punkt. Vi inte bara letar efter kända figurationer – vi skapar dem i vårt inre öga. ”Titta det ser ut som en…” –syndromet visar hur starkt vi önskar organisera och skapa trygghet när vi inte finner den direkt.
Konstnärer som stökar om i vårt förråd av välstrukturerade minnesbilder drabbar oss då och då. Expressionisterna i början av 1900-talet ansågs förvrida och deformera verkligheten och därmed utgöra ett hot mot den goda ordningen, dvs. den goda smaken. De fick länge arbeta i motvind. Dadaisterna, 1900-talets första ”anti- rörelse” sökte inte ens förståelse. Vissa radikala postmoderna strömningar efter 1945 har kanske haft lättare att nå sin publik, men samtidigt har konstvärlden strimlats upp och den publik som tagit emot radikala strömningar har inte alltid varit så stor. Undantaget är kanske i första hand popkonsten, som nästan kan ses som en massrörelse. Men just popen arbetade ju med den vardagliga och välbekanta populärkulturen som motiv.
Dag Joelsson och Katarina Warrenstein ger sig på våra bilder av hur konst skall vara på många fronter. Ta bara den yttre formen: Vår traditionella uppfattning av en bild har en geometriskt regelbunden yttre form, rektangeln, kvadraten eller i sällsynta fall cirkeln. Men inte här. Här kan bilderna vara oregelbundna, som fragment. Och det är väl det som de är: minnesfragment. Men traditionellt arbetar inte konstnärer så. Traditionellt infogas även en bild av minnesfragment i konstens stipulerade yttre regelbundna geometriska former. Det är intressant att se hur den konstnärliga yttre formen här samverkar med bildernas och objektens innehåll och förstärker uttrycket.
Arbetssättet upphäver även gränserna mellan konstarterna. Målningarna blir till bemålade skulpturala objekt. Föremål lånar sina ytor till målningar. Men framför allt ingår allt i en helhet. Den konstnärliga gestaltningen omfattar ”allt från golv till tak”. I en miljö fylld av ”visuella objekt”, målningar, skulpturer får vi som betraktare ta del av en värld som känns både främmande och bekant. Här finns i bruket av de vardagliga, lätt igenkännbara och tidstypiska objekten, en slags släktskap med popen. De skapar en bred bas av referenser för våra egna minnesbilder.
I Joelssons och Warrensteins rum finns även konstobjekt som träder fram med en särskild integritet. Katarina Warrensteins små bronsskulpturer har den egenskapen. De kan vara enkla att se i betydelsen känna igen, men inte alltid självklara att tolka – särskilt här i sitt sammanhang. De fungerar som en sorts igångsättare. Associationerna är som alltid beroende av betraktarens egna erfarenheter. Säkert kan vissa av dessa figurer, exempelvis fåglar och råttor, upplevas som hotfulla.
I Dag Joelssons expressiva bilder återkommer ofta en person: hans pappa. Eller rättare: faderns närvaro finns och känns i bilderna även om han inte alltid finns med som en gestalt.
Thomas Hedrén